Noone said it would be easy

På sådana dagar som den här förstår jag åter en gång att det i slutändan bara är det här bandets musik som hindrar mig från att skära upp mina handleder eller ta en överdos av någonting, vad som helst, bara det tar mig äntligen härifrån. Ingen sa att det skulle bli lätt, nej, men var finns den där lilla, lilla strimman av hopp mitt i allt vidrigt?  Jag ser verkligen ingenting längre förutom musiken som är min enda livlina.

Cloud Cult på turné tidig vår 2017

Just nu befinner sig Cloud Cult på turné främst genom USA:s södra sida. Ryan Seitz, en lyckligt lottad kille som är bandets ”merch man”, bloggar om turnén, och vi får följa hans berättelser här:

https://www.soul-flower.com/blog/2017/02/cloud-cult-tour-diary-1/

https://www.soul-flower.com/blog/2017/02/cloud-cult-tour-diary-2/

https://www.soul-flower.com/blog/2017/03/cloud-cult-tour-diary-3/

https://www.soul-flower.com/blog/2017/03/cloud-cult-tour-diary-4/

Running With The Wolves

Om jag får välja, så är det här en av de mest romantiska sånger jag känner till överhuvudtaget. Den sammanfattar min allra största livsdröm i en relativt enkel lyrisk metafor, insvept i en befriande melodi, buren av en rytm som strävar framåt. Jag väntar på den dag då jag kan springa iväg med vargarna, men är rädd för att jag redan väntat för länge, och att tanken i den här sången alltid kommer att förbli en dröm.

Running With The Wolves är en av de mest centrala pusselbitarna i konceptalbumet Light Chasers, det som enligt min uppfattning fortfarande är Cloud Cults oöverträffade mästerverk, trots att samtliga övriga skivor också är minst sagt fantastiska.

They Live On The Sun

Idag fick jag ett litet paket från USA som äntligen kompletterar min samling, nämligen originalversionen av ”They Live On The Sun”, det första album som Cloud Cult publicerade efter att Craig och Connie Minowas son Kaidin plötsligt hade dött, två år gammal, i sömnen den 23 februari 2002. Sångerna och låtarna på detta album är så fulla av tragik, emotioner och personliga/autentiska upplevelser att det ofta känns som ett intrång i ett privat hem när jag lyssnar på dem, och det är faktiskt inte så ofta som jag orkar göra det, för jag blir själv alldeles för påverkad av musiken och de sorgliga upplevelserna som ligger bakom dem. En låt som jag hittills bara kände till som ett instrumentalt och experimentellt ljudkollage med titeln ”Time” (från dubbelalbumet ”Aurora Borealis/They Live On The Sun”) dyker här upp igen i sin originalversion som ”Three Times A Lady” där den även innehåller textrader som ger den några nya nyanser och tolkningsmöjligheter. Dessutom är mixen mycket klarare och uppvisar fler detaljer än den version jag kände till förut. Inte minst blir ny också de diktrader PÅ SVENSKA som mot slutet av låten reciteras av Carin Skoog (en svenskspråkig väninna till Craig) äntligen begripliga, för på dubbelalbumets version försvinenr de nästan bakom en ganska ogenomtränglig ljudvägg.

That Man Jumped Out The Window

Världen och dess människor har kanske alltid varit sådana som de är nu, men särskilt under de gångna två åren har det hänt  ett antal gånger att min förtvivlan över ondskan på vår planet varit så stark att jag mest kände för att göra det som mannen i titeln för den här låten antyds ha gjort. Lika många gånger har det varit just den här sången och dess ord som har hindrat mig från att verkligen göra det. Jag tror att jag kommer att behöva lyssna på den ännu mycket oftare i närmaste framtiden.

No Hell

Den mest centrala och förmodligen viktigaste låten från senaste albumet ”The Seeker” innehåller så många värdefulla visdomar att man borde kunna leva gott och lugnt av dem under resten av sitt liv. Att det ändå är så svårt att göra just detta är säkert inte Craig Minowas och hans poesis fel.

Cloud Cult opluggade

Den mest finstämda och sympatiska konsertvideon med Cloud Cult som kan ses på youtube är förmodligen den här föreställningen inför en liten publik. Konserten liknar i stora drag den som jag själv hade den stora turen att bevittna i Chicago dagen före den officiella gigen på Thalia Hall. Craig Minowa hade nämligen inbjudit Micheline och mig att vara med på en mycket intim hemkonsert som bandet gav på eftermiddagen den 2 april i ett privathem lite utanför The Windy City.  Cloud Cult spelade unplugged i mer än två timmar, och jag kan lätt påstå att dessa stunder var bland de lyckligaste som jag någonsin varit med om i hela mitt liv.

There’s So Much Energy In Us

För varje band finns det en låt som representerar hela deras program och filosofi, en låt som ofrånkomligen alltid måste vara med på varje konsert, som helst av allt också ska avsluta ett framträdande och således utgöra själva höjdpunkten. För mitt gamla favoritband Grobschnitt från Tyskland var det de ändlösa variationerna på deras episka musikstycke ”Solar Music” som fyllde denna funktion. Ser man Neil Young live, så väntar man sig  att få höra ”Like A Hurricane” i slutet.

I Cloud Cults fall är det ”There’s So Much Energy In Us” som utgör både det pulserande hjärtat och den magiskt fulländade avslutningen i så gott som varje konsert. Sångens vackert klädda budskap i symbios med en perfekt och i såväl bildlig som bokstavlig mening ”organisk” struktur förmedlar känslor som kan transportera åhöraren till världar vilka annars antagligen bara kan nås med hjälp av förbjudna substanser. Om någon någonsin tvivlat på att var och ens tillvaro på denna planet – som egentligen bara är en mikroskopiskt liten prick i en oändlig helhet – är ett mirakel, en ovärderlig skatt och tillgång som fyller sin alldeles egen funktion i en gigantisk organism, så hjälper den här sången onekligen att möjliggöra det omöjliga och fatta det ofattbara.

There’s So Much Energy In Us” avrundar albumet ”Light Chasers” vars röda tråd är sökandet efter det som driver vår existens framåt, att hitta (eller åtminstone att inte sluta leta efter) svar på den eviga frågan efter meningen med livet. Har man lyssnat på albumet i sin helhet, så uppmärksammar man att de sista tonerna i ”Energy” är de samma som de första i den inledande sången ”Unexplainable Stories”, men att tonarten har förändrats. Detta är naturligtvis ett ganska enkelt musikaliskt knep, men i det här sammanhanget är det oerhört skickligt och passande som metafor. Livet och hela universum är inte en sträcka som börjar vid en viss punkt för att sluta abrupt någonstans. Det är inte heller en cirkel där allting upprepas i oändlighet, utan snarare en spiral där det inte heller finns vare sig början eller slut, men där variationerna är lika oändliga som rymden.

A million years it’s been, since the search began.
Still can’t find it. Still can’t find it.
The fuel is nearly spent. Check the maps again.
Can’t let go of it. Can’t let go of it.
Now the crew is cold and drunk on chemicals.
Can’t believe in it. Can’t believe in it.
And I heard the captain say, I heard the captain say,
”We’ re so close to it, so very close to it.
We still have energy in us.”

We feel our hearts break as the engines fade.
Still need to find it. Still need to find it.
So we took the written words of our philosophers,
and built a fire from it. Let’s get those engines lit.
We took the church’s veil and built a mighty sail.
to carry forth this ship. but we’re still losing it.
And I heard the captain say, I heard the captain say,
”We’ re so close to it, so very close to it.
We still have energy in us.”

The mission’s over now, and my breath is running out.
Can’t let go of it, can’t let go of it.
I didn’t mean what I said, I didn’t mean what I said.
I love you more than this. I love you more than this.
Then lights they fill the air, or were they always there?
I finally see it. I finally see it.
And I heard the captain say, I heard the captain say,
”You’re always close to it, so very close to it.”
There’s so much energy in us.

The Exploding People

I tider som den vi för tillfället lever i kan en låttitel som ”The Exploding People” lätt framkalla väldigt obehagliga associationer. Ändå är just denna sång en av dem som fascinerar mig mest av alla i Cloud Cult:s samlade produktion och som ger mig ytterst positiva känslor fyllda av energi i ett liv och i en värld som alldeles för ofta präglas av en nonchalans inför nuet. I stället plågas man av samvetskval över saker man gjort fel eller inte alls samt slösar det mesta av sin tillvaro på att oroa sig över de faror som morgondagen bär med sig. Jag själv är ett praktexempel på en sådan som alldeles för gärna faller in i detta destruktiva tankesätt som hindrar oss från att ta vara på det som är det mest väsentliga i livet. Jag kämpar allt som oftast mot den demon som jag själv har skapat.

”You never see the present, cuz you’re always looking back.
Or counting down the seconds to your heart attack.
Bottle it up, and the bottle goes crack.
Do what you do, cuz you can’t come back.
And one by one, the people, they explode.”

De allvarligaste hoten mot oss, men samtidigt också de största och bästa möjligheterna till ett helande av våra själar kommer inte utifrån, utan finns inom oss själva.

”You are your own poison.
You are your own doctor.
You are your own saviour.
You are your own cure.”

The Exploding People” finns med på Cloud Cult:s eminenta album ”Light Chasers” från år 2010 som fortfarande är och sannolikt alltid kommer att förbli mitt favoritalbum med detta band.

Building up a belly full of bumble bees.
Pushing down the pain like it’s a quarantine.
Baby, sing in choir ‘til your tongue falls out,
cuz if you hold it all in it’ll all fall out.
And one by one, the people, they explode.

The past aint ever gonna re-come.
So do what you do, cuz what’s done is done.
Beat out the pain with a kick drum.
Can’t escape from yourself unless you don’t run.
And one by one, the people, they explode.

You are your own poison.
You are your own doctor.
You are your own saviour.
You are your own cure

You never see the present, cuz you’re always looking back.
Or counting down the seconds to your heart attack.
Bottle it up, and the bottle goes crack.
Do what you do, cuz you can’t come back.
And one by one, the people, they explode.